Motion till kyrkomötet 1998:19 av Kerstin Bergman och Helga Kero om förverkligandet av inklusivt språk

Kyrkomötet KMot 1998:19

Det mänskliga språket följer mönstret från begynnelsen: det gudomliga Ordet gav liv åt materien. Det följer också mönstret från inkarnationen, då Ordet tog gestalt i en människa. För det tredje följer det mönstret att ständigt behöva födas på nytt ovanifrån.

Hur detta sker hos oss och i oss är förunderligt och troligen omöjligt att kartlägga också för språkvetenskapen. Vi kan därför säga att språket nyskapas med Vishetens och Andens hjälp på samma sätt som i begynnelsen. Språket lever på samma sätt och på samma villkor som människan själv gör.

Denna minimala språkteologi och även språkvetenskapens rön lär oss detta: Språket är så att säga inkarnerat i människan. Bra, levande bilder och metaforer föds och tar gestalt ur genuin mänsklig erfarenhet. Ordet reinkarneras ständigt på nytt i nya tider och nya rum. Man skulle kunna säga att levande språk föds, skapas inte. Så intim är förbindelsen mellan språk och språkbrukare.

Vilka bilder vi har i det etablerade språket och vilka vi får i nyskapat språk beror därför av vilka personer det härrör från och vilken situation det uppkommer i.

Bara bibliska metaforer eller en levande tradition?

När det gäller bibliska metaforer har det enligt samstämmig forskning "fötts" av män. Ett belysande kvinnoexkluderande exempel är Upp 14 om de 144 tusen: De är de som inte har befläckat sig med kvinnor, de är rena som jungfrur. De historiska situationer i vilka de bibliska metaforerna och tankemönstren kommit till var mycket olika vår moderna tid. Chansen är reducerad för att just bibliska bilder ska kunna fungera särskilt bra överhuvudtaget och särskilt för kvinnor och barn.

Samma sak gäller också den stora skillnaden i synen på människan och samhället. Både GT och NT tillkom i en fördemokratisk tid. Framförallt GT men också t.ex. hustavlorna i NT har därför en helt annan, fördemokratisk grundsyn, en sak som inte går att tvätta bort genom att justera detaljer.

Som det nu är fungerar vårt religiösa språk bra för dem som är invanda med det och lärt sig det. Men för den som exempelvis inte anser att fördemokratiskt synsätt är identiskt med kristet och för att fungera för sekulariserade människor måste språket förnyas. Det är vad handboksöversynen handlar om.

Att begränsa förnyelsen till användningen av "nya" metaforer med bibliskt ursprung, som kyrkohandboksgruppen förordar, förefaller med detta som bakgrund mindre klokt. Det är inte någon garanti för att bilden blir "bra", rättvisande och relevant att den är belagd i bibeln.

Men begränsningen skulle framför allt innebära att man förhindrar en levande tradition, där språket ständigt föds på nytt i nya erfarenheter av den eviga Guden. Språket är både det intellektuella och det religiösa livets andedräkt.

Inklusiv mångfald - eller enfald?

Kyrkohandboksgruppen tolkar ordet inklusivt så att det ska inkludera inte bara kvinnor utan även alla åldrar. Man tänker väl då också på alla sociala grupper och andra kategorier som människor kan indelas i och som därmed har relevans även språkligt.

Det är ingen lätt uppgift. Det kräver en ofantlig mångfald i språket. Alternativet vore att hitta någon slags minsta gemensamma nämnare, metaforer som är neutrala när det gäller både kön, ålder och social grupp. Det skulle emellertid resultera i ett utslätat, abstrakt och tråkigt språk. Det utgör nog inte något alternativ till åtminstone viss mångfald.

Inklusiviteten mellan könen bör dock komma främst. Hela mänskligheten är ju uppdelad i de två hälfterna. Det handlar inte bara om ytliga ordval som mellan han eller hon. Språket speglar och växer ur olika världsbilder. För kvinnor är det onda exempelvis inte i första hand att man brutit mot något bud. Man känner i sin situation oftare vanmakt inför strukturer som man ej kan påverka. Eller har man slagit sig blodig utan att lyckas i ett gott uppsåt. Kvinnor står också närmare den fråga om gott och ont som utgörs av hälsa och ohälsa.

Ingen av de syndabekännelser vi nu har ger uttryck åt den sortens förtvivlan, nöd och ångest. Syndabekännelser med juridiskt "språk" måste kompletteras med "bekännelser" med mer biologiskt orienterat språk. Som exempel vill jag nämna Sv ps 232 (skriven av en kvinna): Frälsare du som äger läkedom för alla sår jag fick på stridens dag...

Stil - verktyg att använda

En ytterligare variabel som man må ta ställning till är stilen. Den är ett verksamt medel att få fram olika stämningslägen och attityder. Vad blir följden av mångfald respektive enfald på detta område.

Högtidlig stil förmedlar avstånd, (fjärrspråk), familjär stil förmedlar en känsla av intimitet och närhet (närspråk). Ska man ha närspråk i familjegudstjänster och fjärrspråk i gudstjänster för vuxna? Eller ska man växla inom varje gudstjänstform så att vissa moment speglar Guds storhet och transcendens (fjärrspråk), andra hans närhet till varje människa och hans immanens?

Den nya bibeln representerar, i stort sett, normalprosa, även om stilen varierar lite mellan böckerna. Bör bibeltexterna och utläggningen i predikan skilja sig stilistiskt från t.ex. högstilt trosbekännelse och familjär syndabekännelse/överlåtelsebön?

Där formen är viktigast

Ska man hålla kvar vissa gamla formuleringar därför att deras ofta stämningsskapande funktion är knuten till själva formen, så att förståelsen får spela en underordnad roll? Så var ju fallet med de så kallade "monumenten" i psalmboken. Vari består skillnaden i funktion mellan psalmbok (poesi) och bibelöversättning (informativ prosa) och liturgisk text? Dessa frågor behöver också diskuteras inom ramen för handboksrevision.

Vi hemställer

att kyrkomötet med instämmande i det som anförs i motionen begär att Centralstyrelsen överlämnar synpunkterna till kyrkohandboksgruppen för beaktande.

Kerstin Bergman Helga Kero